Om Huldrelandets
Hur det började
SE*Huldrelandets började med Esmeralda - men i tanken började det egentligen redan med Semiramis.
Jag har alltid älskat katter och har haft olika kort- och långhåriga katter sedan jag var liten, men Semiramis var min första riktigt egna katt, den första jag valde och köpte själv som vuxen. Hon var en underbar personlighet, den vildaste och den tamaste man kan tänka sig. Hon sökte alltid äventyr och utmaningar och samtidigt var hon nästan som en del av mig. När hon inte var ute på strapatser var hon intill mig varje sekund, satt på min axel eller sov tryckt intill min kind.
Semiramis var åtminstone till hälften norsk skogkatt (hennes mamma var skogkatt, pappan en okänd långhårig katt som "såg ut som en skogis", enligt ägarna). Hon var så härlig att det kändes riktigt sorgligt att kastrera henne. Jag hade gärna velat att hennes gener skulle få leva vidare - men hon var ju ingen raskatt, och på den tiden fanns ett överflöd av huskattungar som såldes för någon hundralapp obesiktigade, ovaccinerade, inte id-märkta, inte avmaskade, till vem som helst utan att några frågor ställdes, och ofta alldeles för unga. Jag visste att jag aldrig skulle kunna sälja kattungar på en marknad med sådana villkor - så det fick bli kastrering.
Men även om Semiramis alltså var en huskatt, var det hon som gjorde att jag fastnade för skogkatter. Hon såg helt och hållet ut som en norsk skogkatt, men lång yvig svans och tofsar mellan tårna, och hon klättrade framlänges ner för träd och kunde böja på bara den yttersta svanstippen. Allt det var väldigt charmigt, tyckte jag, men viktigare - mycket viktigare - var, att när jag läste på om olika kattraser, upptäckte jag att många av de fina drag som jag hade trott bara var en del av Semiramis egen personlighet i själva verket var typiska för den norska skogkattens temperament. Ingen annan katt jag hade haft hade varit så tillgiven, så glad och lättsam till sättet, eller så bra på att resa och hantera nya miljöer. Mina andra katter hade jamat gällt. Semiramis pratade bara lågmält, kurrade och kuttrade med så nyanserade ljud att man nästan kunde höra orden. När hon lämnade mig efter 16 år och det blev dags att skaffa min första riktiga raskatt, så besökte jag visserligen olika uppfödare och tittade på några olika raser för att verkligen fatta ett genomtänkt beslut, men det gick inte att komma ifrån att för mig skulle inget annat gå upp mot en skogkatt. Det finns helt enkelt ingen annan ras som ger mig samma varma känsla i hela kroppen.
Så jag skaffade Esmeralda (eller om det var hon som skaffade mig, man kan nog säga att det var ett ömsesidigt beslut). När jag köpte henne var det med planen att nu skulle jag äntligen göra verklighet av min dröm om att föda upp egna kattungar. Så Esmeralda (eller SE*Dear John's Addie Loggins, blåspotted norsk skogkatt, som hon heter i stamtavlan) är en noggrant utvald avelshona med fina skogiskvaliteter och framför allt ett väldigt fint temperament. Jag läste på om rasstandarder och genetik och tittade noga inte bara på henne själv utan också på hennes stamtavla, som är full av riktigt fina katter, och på hennes uppväxtmiljö och tidiga uppfostran.
Så småningom fick Esmeralda också en snäll och fin liten dotter, Eilonwy, som jag bestämde mig för att behålla, och nu består Huldrelandets alltså av två katter.
Mina mål och idéer
Det absolut viktigaste för mig är att SE*Huldrelandets ska föda upp friska, starka och lyckliga katter med bra temperament, det vill säga katter som känner sig trygga och harmoniska i tillvaron och som trivs med att leva som familjemedlemmar med mycket mänsklig kontakt. Sedan är de norska skogkatterna, enligt min personliga smak, de vackraste katter som finns, men utseendet är inte huvudsaken för mig.
Vad gäller hälsan, så följer jag Sveraks och Skogkattslingans rekommendationer, vilket betyder att både mina egna katter och de hanar de paras med är GSD-4-negativa och PK-def-fria och regelbundet HCM-screenade med normala resultat. För att hålla rasen frisk även på lång sikt är det viktigt att undvika inavel och skapa genetisk variation, och här går jag längre än vad rekommendationerna kräver, tittar långt tillbaka i stamtavlorna efter gemensamma släktingar och försöker att hitta hanar vars linjer inte är alltför använda. Jag avlar inte på extremer, och jag kommer aldrig att haka på några utseendemässiga trender som inte är bra för katterna. Min strävan är att bevara den norska skogkatten som en frisk, sund och naturlig ras.
När det handlar om temperamentet, så är det viktigt för mig att mina katter är fullvärdiga familjemedlemmar, individer som jag känner väl och har en djup och nära relation till var och en. Därför kommer jag alltid att ha en väldigt småskalig uppfödning. Kanske blir det så småningom så att jag har någon eller några avelskatter hos fodervärdar, men jag kommer inte att ha ett stort gäng boende här. Dels för att jag vill hinna med att ge varje katt och varje kattunge riktigt mycket tid, kärlek och social träning. Har man för många katter så blir de lätt en fristående flock som man inte kommer lika nära och som inte lär sig människors sociala koder och kommunikation på riktigt samma sätt, eftersom de lever sitt eget liv lite vid sidan av. Dels för att katter, även om de är sociala varelser och absolut kan ha glädje av varandra under rätt förutsättningar, faktiskt inte är flockdjur. Att leva många tillsammans på en liten yta är inte naturligt för dem. Förutom att virus och bakterier sprids mer i en sådan miljö, innebär den också en konstant stress för katterna. Sådana förhöjda stressnivåer påverkar både beteende och immunförsvar, vilket förstås i sin tur också påverkar ungarnas hälsa och temperament.
Sedan Esmeralda kom till mig som liten, och sedan Eilonwy blev tillräckligt gammal, har jag miljö-, hund- och resetränat dem och vant dem vid mycket närhet, hantering och kommunikation med människor, bland annat genom ordinlärning och klickerträning. Sådant tar förstås tid, men det är väl värt det. Särskilt för en avelshona, som ju inte bara genetiskt utan också socialt kommer att föra över sitt arv till sina ungar, lära dem vad som är farligt och vad som är tryggt och vad man ska ha för syn på människor.
SE*Huldrelandets är en Sverak-diplomerad uppfödning. Läs här om vad det innebär
Mina kattungar
En kattunge från Huldrelandets är vid leverans:
- minst 12 veckor gammal
- registrerad med stamtavla i Sverak
- id-märkt med microchip
- vaccinerad två gånger mot kattpest och kattsnuva
- veterinärbesiktigad
- försäkrad mot dolda fel
- testad för inälvsmask och vid behov avmaskad
- rumsren
- omsorgsfullt
socialt tränad, uppväxt i en lugn och harmonisk miljö och van vid att träffa olika människor
Det följer också med:
-
ett kattungepaket med lite småsaker, bland annat en en foderhink och en filt som luktar hemma
- lite mat
som kattungen är van vid att äta
- en skrift från mig med tips och saker att tänka på när den nya kattungen flyttar hem
Mina kattungeköpare får också 20 procent rabatt på signerade förstoringar av mina fotografier, för den som vill ha en eller flera tavlor på sin katt som liten unge. Du kan köpa bilderna på fotopapper, som färdiga inramade tavlor eller som canvastavlor på tyg uppspänt på träram. Oavsett utförande får du 20 procent rabatt. Min ordinarie prislista finns här.
Detta gäller bilder som är tagna med professionell utrustning och som normalt kräver en del arbete i photoshop, eftersom jag inte utstätter kattungarna för det starka ljus som annars hade behövts. Vanliga mobiltelefonbilder och filmer från mobilen får du gratis.
Mina katter kan användas till både avel och utställning (jag kastrerar inte kattungar för att styra användningen av mina "linjer"), och jag har inte heller några generella krav som att alla mina ungar måste bli innekatter eller att man alltid måste köpa två kattungar. Däremot kommer jag att göra allt jag kan för att försäkra mig om att mina katter får ett så bra liv som möjligt. Vad det innebär beror på den enskilda katten och hennes/hans temperament, och på den nya ägarens situation, bostadsmiljö osv. För alla katter gäller att jag kommer försöka se till att de bara säljs till hem där de i första hand betraktas och behandlas som sällskap och familjemedlemmar, oavsett om de vid sidan av det också används till avel och utställning.
Det är alltså inte först till kvarn som gäller här. Jag förbehåller mig rätten att välja det hem som jag tror kommer att passa bäst för varje kattunge.
d